Hyresgäströrelsen i Sverige bestod från början inte av en enda förening utan från slutat av 1800-talet av många olika kämpande föreningar. Idag finns bara en enda byråkratiserad förening med ett enda organisationsnummer (802001-5106).
På Hyresgästföreningens kongress 1964 sa förbundssekreterare Bengt Hallberg att organisationen hade gått från att vara en “kamporganisation” till att bli en “serviceorganisation”. En ny centraliserad organisationsmodell hade utvecklats och den lokala självständigheten (att utveckla kamp) ströps.
Hyresgäströrelsen var under lång tid livlig och kampinriktad. I början av 1900-talet började hyresgästerna att göra allt mer kollektiv motstånd genom stridsåtgärder mot fastighetsägarväldet. Den vanligaste stridsåtgärden under mellankrigstiden var bostadsblockaden, Mellan 1923–1939 sattes åtminstone 1266 adresser i blockad i Göteborg. Många blockader utfördes i Stockholm av de under delar av mellankrigstiden självständiga Södra Förstädernas, Huvudstas och Sundbybergs hyresgästföreningar.
En del blockader riktade sig mot nyuthyrning hos en viss fastighetsägare, medan andra blockader var bojkottsaktioner mot exempelvis en fastighetsägares livsmedelsbutik. Den senare verkar ha varit särskilt kännbar och oroande för Sveriges Fastighetsägareförbunds medlemmar.
Hyresgäster som gör reklam för sina framgångar med skyltar på en bil.
Blockaderna följdes emellanåt av andra stridsåtgärder, som hyresstrejker. Ibland rörde det sig om partiella hyresstrejker, där hyresgäster som motsatte sig en hyreshöjning bara betalade den summa som hyran hade varit innan. En variant av hyresstrejk var att hyresgästerna höll inne med hyran och istället deponerade den i en gemensam kassa som betalades in när konflikten var löst. Hyresstrejk satte dock den enskilde i en juridiskt utsatt position och förmodligen var det detta som gjorde att blockaden som stridsåtgärd var vanligare.
Under 1930-talet, då bostadsutbudet hade ökat tack vare ett ökat byggande, förekom även massuppsägningar som stridsåtgärd. Dessa innebar att hyresgästerna kollektivt sa upp sina kontrakt vilket kunde följas av blockad.
Massuppsägning tillämpades flera gånger i Stockholm under 1930-talet och förefaller ha varit en effektiv stridsåtgärd. De mest dramatiska massvräkningarna och massuppsägningarna skedde under den så kallade Olskrokenkonflikten 1936–1937. De vräkta familjerna kunde dock, tack vare ett ökat bostadsutbud och stöd från olika delar av arbetarrörelsen, få nya bostäder och i slutet av konflikten kunde hyresgästföreningarna få igenom många av sina krav.
Även lägenhetsblockader tillämpades. Dessa gick ut på att en eller flera lägenheter i en fastighet förklarades vara satta i blockad och den som flyttade in i en sådan lägenhet stämplades som blockadbrytare. I en del fall blockerades enbart en lägenhet och i andra fall kunde en fastighetsägares samtliga fastigheter blockeras mot all nyinflyttning. Blockader tillkännagavs genom tidningsannonser, framför allt i hyresgästtidningarna. Blockadlappar sattes upp i anslutning till fastigheter.
Blockaden på Blekingegatan. I slutet av 20-talet utspelades på Blekingegatan 20 på Södermalm i Stockholm en viktig strid. Hyresgästerna satte huset i blockad och gick vinnande ur striden.
Blockader fortsatte att regelbundet användas av Göteborgs hyresgästföreningar under 1940- och 1950-talen. Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborgs stadgar behandlade utfärdandet av stridsåtgärder fram till 1965 då detta inte längre fanns med. Samtidigt fanns blockaden uppenbarligen kvar i medvetandet, eftersom man samma år hotade Jonsereds fabriker med blockad över en konflikt om tjänstebostäder.
Utanför Göteborg finns det dock enbart ett fåtal exempel på tillämpande av stridsåtgärder fram till det sena 1960-talet, då flera exempel på hyresstrejkande hyresgästkollektiv åter började dyka upp. Särskilt under 1970-talet skedde ett antal hyresstrejker, varav den kanske mest uppmärksammade var Umeåstudenternas hyresstrejk under årsskiftet 1971–1972. Studenterna såg sig här som en del av en äldre tradition av militant hyresgästkamp och organiserade sig i en egen organisation, Umeåstudenternas Hyreskampfront.
Hyresstrejker skedde på flera andra studenthem, bland annat i Göteborg och Örebro, men det var inte alls bara en rörelse bland studenter. En större hyresstrejk utbröt 1971 i Uddevalla med 500 inblandade familjer och i Stockholm skedde hyresstrejker eller hot om blockad och hyresstrejk mellan 1969–1976 bland annat i Tensta, Sollentuna, Enskede och Salem. Hyresstrejker förekom 1985, bland annat i Sköndal. I en del av fallen var de klassiska hyresgästföreningarna inblandade men i andra fall, som i Umeå, stödde man inte aktionerna. Ofta tycks även kommunala bostadsbolag ha varit föremål för ilskan, till skillnad mot mellankrigstidens hyresstrider som nästan uteslutande riktade sig mot privata fastighetsägare.
Drygt 300 av studentbostädernas hyresgäster i Umeå hyresstrejkade i början av januari 1972 och för att förhindra polisens vräkning barrikaderades trappuppgången bråte.
Umeå 1972.
Denna text är baserat på följande artiklar och skrifter:
-Bostadskooperativ eller blockad? En komparativ studie av Stockholms Hyresgästförening
och Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg 1923–1939 av Hannes Rolf
-En fackförening för hemmen. Kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och
maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875–1942 av Hannes Rolf .
-»Från kamp- till intresseorganisation» – centralisering och homogenisering
inom Hyresgästernas Riksförbund fram till 1942 av Hannes Rolf ,
-Bland hyresstrejker och bostadsblockader, tidningen Arbetaren, 2015, Hannes Rolf .
-”Hyresmarknadens bortglömda konfliktrepertoarer”, kapitel ur Johan A Lundin & Emma Hilborn (red) Mot ljuset – En antologi om arbete, arbetare och arbetarrörelse, Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 9, Malmö 2019, Hannes Rolf .
