Det var i juni som en obeväpnad man mördades av polis i Bagarmossen. Polisen gick ut med uppgifter om att de skulle ha blivit beskjutna och besvarat elden, upprättade en förundersökning om vapenbrott och mordförsök – mot den döde mannen – och dröjde flera månader innan man ändrade sin historia och medgav att mannen var oskyldig.
SNUTKOLL.SE: ”I gårdagens “Kalla Fakta” presenterades det som många redan visste eller misstänkte, polisen har ljugit om händelsen i Bagarmossen tidigare i år då en 28-årig man miste livet.
Polisens berättelse i ett tidigt skede, att de besvarat skottlossning och då dödat mannen, har tagits tillbaka. Polisen öppnade eld utan att själva blivit beskjutna.
Kritiken låter inte vänta på sig, hur kunde det gå en hel månad innan polisen korrigerade sin berättelse, trots att de vetat att den första beskrivningen inte stämde?
Svaret är enkelt, det är ingen hemlighet varför polisen ljuger, det har nämligen bedrivits omfattande forskning på området:
Många företag och statliga myndigheter använder sig av medvetna strategier för att producera en bild av dem som tillfredsställer olika utomstående intressen. När det kommer till statliga myndigheter är detta såklart högst problematiskt då demokratin kräver att de ska präglas av transparens. Trots detta har sådana strategier bevisats förekomma hos såväl Arbetsförmedlingen som Försäkringskassan och Regeringskansliet. Polismyndigheten är absolut inget undantag till detta.
Ytterligare problematiskt när det gäller just polismyndigheten är dessutom att media generellt verkar vara av den uppfattningen att polisen inte sysslar med mörkläggning och därför helt okritiskt presenterar deras versioner av ett händelseförlopp som fakta.
Oavsett om det rör sig om att förhindra negativ press i det enskilda fallet eller obehindrat kunna använda sig av en viss metod för att bedriva sina utredningar så har polisen ett egenintresse. Insikten om detta verkar dock vara bortflugen i den allmänna diskussionen om myndigheten, men vi vet varför det händer att polisen ljuger: De tjänar på det..
Detta kan vi säga för att det inte är första gången som det händer. Som exempel kan nämnas den uppmärksammade dödsskjutningen av en man i Husby 2013, eller den ett knappt år senare i Alafors. Båda gångerna påstod polisen att offren avlidit efter att de förts till sjukhus, båda gångerna var detta inte sant, de hade dött på plats. Ett annat mycket tydligt exempel på hur polisen medvetet undanhåller sanningen är hanteringen av uppmärksamheten kring det så kallade romregister som Dagens Nyheter avslöjade i december 2013.
Vid dessa och många andra situationer kan vi se hur polisen använder sig av en tre-stegs-metod för att undanhålla sanningen. Främst bygger den på att utnyttja myndighetens informationsövertag. De gånger som polisen genomskådas ser vi hur metoden utvecklar sig som följer. (Exemplen är tagna från polisens faktiska hantering av uppmärksamheten runt romregistret.)
- Förnekelse. Exempel: Det finns inget register över romer hos kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne.
- Skadereducering (skademinskning) Exempel: Det finns ett register men det är inte över romer utan det är en analysfil kopplad till en särskild utredning.
- Starta en utredning. Exempel: Ok, det finns visst ett register (som också verkar innebära etnisk registrering av romer) vi har därför anmält oss själva. Utredningen kommer avgöra vem som är ansvarig.
Steg tre innebär i praktiken två saker. (i) Media och andra upprörda lugnar ner sig, då de tänker sig att en utredning kommer ställa saker tillrätta (så är i själva verket sällan fallet, men det är en annan historia). (ii) Polisen kan nu hänvisa till den pågående utredningen och i tystnad luta sig tillbaka och invänta att stormen blåser över. Antingen läggs utredningen senare ned eller så identifierar den en enskild polis som skyldig.
Problemet med en polisutredning är att den av sin natur inte komma till rätta med strukturella problem, och många av myndighetens brister är just strukturella. De enskilda rötäggen som det så ofta pratas om i dessa sammanhang är bara en produkt av sista ledet i myndighetens förnekelsestrategi och således kan de inte vara just enskilda.
Snutkoll.se kommer under de kommande veckorna släppa fler texter om polismyndighetens sätt att hantera allmänhetens och medias frågor genom mörkläggning. Dessa vill vi tillägna alla som någonsin kränkts av lögnen.
Håll utkik efter nästa artikel i serien, om polisens hantering av mediastormen kring det uppmärksammade romregistret.
*Vi har valt att inte presentera fotnoter i detta inlägg men för den som är intresserad av att kolla upp våra påståenden rekommenderar vi boken “Polisen bakom kulisserna” av forskaren och polisen Stefan Holgersson. Mycket fakta i denna artikelserie hämtas därifrån.”
Läs mer:
https://snutkoll.se/vi-vet-varfor-polisen-ljuger-om-dodsskjutningar/
Fakta Snutkoll.se:
Snutkoll.se är ett projekt som drivs av Föreningen Kollektiv Säkerhet med syftet att öka allmänhetens kunskap om polisens befogenheter och de grundlagsskyddade rättigheterna. I första hand riktar sig projektet till tonåringar och unga vuxna, men målet är att alla grupper i samhället ska nås av informationen.
FKS anser att bristande inflytande över samhällets förvaltning är en säkerhetsfråga och en demokratifråga. Utifrån ett medborgarperspektiv är det av fundamental betydelse att statens representanter kan hållas ansvariga för ev. missbruk av sina maktbefogenheter. Framför allt när det kommer till våldsanvändning gentemot civila
