Vänsterpartiet ställer nu krav på en frysning av hyran. Det är ett krav som länge har ställts av föreningar och människor som kämpar för en bostadspolitik som garanterar alla människors rätt till ett hem. Nu plockas kravet upp av Vänsterpartiet inför valrörelsen. Förslaget är välkommet i en tid där situationen för landets hyresgäster är akut.
Samtidigt växer frustrationen över Hyresgästföreningens agerande. Att organisationen motsätter sig en frysning av hyran är ett gigantiskt svek mot dem de påstår sig företräda. Det visar med all önskvärd tydlighet att förhandlingsmaskineriet har kollapsat.
Förhandlingarna har misslyckats med att skydda hyresgästerna. Statistiken talar sitt tydliga, brutala språk:
Sedan 2023 har hyrorna i Sverige ökat med nästan 14 procent, samtidigt som realinkomsterna för vanliga löntagare har minskat.
Enligt SCB har nästan var fjärde hyresgäst (23 procent) svårt att få ekonomin att gå ihop. Bland ensamstående med barn är siffran hisnande 41 procent. Bakom siffrorna döljer sig verkliga människor, mammor, familjer, äldre och barn som tvingas välja mellan mat och tak över huvudet.
Hyresgästföreningens förbundsordförande Marie Linder plockar ut en månadslön på 115 000 kronor. Det är därför lätt för henne att be Hyresgästföreningens medlemmar att sitta lugnt i båten medan de väntar på att Hyresgästföreningen ska förhandla fram ännu högre hyror. Det är en påminnelse om en ledning som har tappat all kontakt med medlemmarnas verklighet.
Det är lovvärt att Vänsterpartiet driver frågan om frysta hyror. Men erfarenheten lär oss att vara skeptiska. I Göteborg och Stockholm, där Vänsterpartiet ingår i styren, har hyrorna fortsatt att skjuta i höjden. Löftena från rödgrönt håll om stopp för höjningarna har gång på gång klingat falskt.
Därför räcker det inte att förlita sig på etablerade partier och organisationer. Vi hyresgäster kan inte vänta på räddning vare sig från en Hyresgästförening som vägrar kämpa för hyresgästernas intressen eller från politiker som sviker sina löften. Vi måste själva organisera oss i en stark, självständig och oberoende gräsrotsrörelse som sätter press där det gör ont. Vi kan inte längre acceptera att våra hem blir en slagpåse i förhandlingar och i ett politiskt spel där vi själva sitter på läktaren.
